Idag är det min födelsedag. Idag är det 43 år sedan min mamma gav mig liv. Men hon är inte här för att fira med mig idag. Jag kan aldrig mer få en mamma-kram. Inte berätta om mina tankar och få höra om hennes. Jag kan inte bolla mina frågor, få hjälp med gardinerna eller bli irriterad på att hon lovat barnen saker som jag inte alls planerat. Hon kommer inte längre in med sin kaffekopp på helgmornarna så att vi kan småprata vid köksbordet fram till lunch.
Jag är tacksam. Jag fick världens bästa mamma. En lejonmamma som stod upp för mig och alltid tog hand om mig och familjen.
Vi fick också flera fantastiska år i mina tidiga 20s. Då vi pratade om allt, rensade ut missförstånd och reflekterade. Bästa vänner men ändå tydligt mamma och dotter. Alla hundpromenader med kaffetermosen. Alla shoppingturer. Alla kaffekoppar i köket. Jag minns dem med värme.
Min trygghet. Mitt ständiga stöd. Hon prövades när brorsan gick bort. Då föll hon. Det mesta föll då. Men efter några år kom hon tillbaka till livet. Till mig. Och mina barn. Världens bästa mormor. Och då när hon äntligen var tillbaka, då skulle hennes liv vara över.
dav
Kvar är jag och mina barn. Vi lever. Utan henne. Nuförtiden kan jag känna henne så otroligt nära och ibland blir jag inte ens ledsen. Jag känner bara stark kärlek. Oändlig kärlek. Men idag saknar jag så det gör ont.